7 juli 2026

Illusionen om vem jag är.

Det är inte förrän vi accepterar den vi är fullt ut som verklig förändring kan ske. När vi föds finns ingen färdig bild av vilka vi är. Vår identitet skapas längs vägen. Som barn söker vi vårt jag i människorna omkring oss. Vi speglar oss i deras blickar, deras ord, deras reaktioner och deras sätt att vara. Där börjar vi forma vår uppfattning om oss själva. Ju mer autentiska människorna omkring oss är, desto större möjlighet får vi att våga växa in i oss själva. Men för de allra flesta ser det inte ut så. Istället växer vi upp i en värld där kärlek, bekräftelse och tillhörighet ofta blir villkorade. Vi lär oss att anpassa oss, vara duktiga, inte ta för mycket plats, inte vara för känsliga, för arga eller för annorlunda. Sakta men säkert börjar vi forma en version av oss själva som passar omgivningen bättre än den speglar vår egen essens. Problemet är att den personen blir en illusion om vem vi är, det visar sig ofta som en återkommande känsla av tomhet, ensamhet och saknad. Vi kan förändra vårt beteende, våra relationer, vårt arbete och våra liv hur många gånger som helst. Men så länge förändringen utgår från den vi tror att vi borde vara, istället för den vi faktiskt är, kommer den bara att bli ännu ett lager ovanpå vår identitet. Så förändringen börjar först när vi vågar möta alla delar av oss. De delar som finns bakom alla lager av idéer om vem vi är. När vi accepterar hela oss, även det vi försökt dölja, skämts över eller trängt undan, då händer något. När vi är tillräckligt trygga, modiga eller när vi inte längre orkar hålla uppe vår fasad. Då kan vi äntligen börja få plats i oss själva. Och det är där, bortom illusionen om vem du tror att du är, som du hittar din egen sanning. Fundera på: Finns det någon del i dig som du undviker, döljer eller längtar efter?